Inte fullt så kräsen som man tror

Mats-Eric. 17 aug 2017.

Blogg ÄV aug 2017 Måltidens magi


Om man vågar bjuda mig på middag?


Ja, på papperet borde det förstås vara ett högriskprojekt. En person som så envetet och med ständigt samma bekymrade rynka tokgranskar dagens livsmedelsutbud måste väl vara en hyperpetig gäst.


Kanske ber han värden vänligt men väldigt bestämt att få se på eventuella innehållsförteckningar innan han överhuvudtaget kan ta sin första tugga. Och tänk om han dessutom är en så krävande läckergom att bara de allra senaste och mest avancerade gastronomiska skapelserna riktigt kan falla honom på läppen.


Så när vi för nio år sedan köpte vårt hus på den gotländska landsbygden gick snacket mellan gårdarna: men äter de vanlig mat?

De gästvänliga grannar som vi snart lärde känna och ofta var hembjudna till kunde dock snart stilla den folkliga oron. Det var ju inte något särskilt konstigt med oss. Precis som alla andra högg vi med god aptit in på »pera å kytt«, vilket är potatis och kött och nog betyder »mat« i största allmänhet. Vi klarade till och med nollåttetestet lammskalle, utan att banga för de något simmiga ögonen.


Åtskilliga svenskar hade nog varit avsevärt mer svårtrakterade än vi. En av fyra går idag på någon diet, enligt en undersökning. Anställda på restauranger och konferensanläggningar vittnar om de långa listor med så kallade kostavvikelser de numera måste ta hänsyn till. Inte enbart medicinskt konstaterade allergier eller överkänsligheter, utan alla dem som av vitt skilda skäl inte kan – eller vill – äta det som står på menyn.


I min senaste bok, Måltidens magi, berättar Erica Löfgren som är projektledare vid Arbetsförmedlingen i Stockholm, om en sådan numera typisk situation:

– När jag för två år sedan var på avdelningskonferens med åtta personer runt middagsbordet var jag den enda som åt allt. Alla de övriga hade beställt någon form av specialkost.


Och visst är det befriande att vi idag inte ska tvingas äta sådant vi har verkligt svårt för. Men vad händer med samhörigheten kring måltiden när vi allt mer sällan kan samlas kring en och samma gryta?


Det är möjligt att det med lite ansträngning hade blivit hyfsat mysigt hos grannarna i Rone även om vi ratat deras beprövade och hemlagade rätter och haft med oss skålar med egen proviant.

Men det hade knappast blivit detsamma.


Mats-Eric Nilsson


2 kommentarer

RSS

Annons:

Änga gård annons 482 ny

  • Jag känner det samma. Men petig på restaurang har jag blivit. Men det är jobbigt att fråga om såsen är hemlagad etc då många har svårt att svara på vad maten innehåller. Men i sommar har jag konstaterat att är man noga med maten, och vill ha den ren och eko, kan man dö av svält. Men laktos- och glutenfria alternativ finns i överflöd.
    Louise Grass. 19 aug 2017 (Svara på inlägg | Abuse)
  • Ibland är det fullkomligt parodiskt med vad vem kan äta. Speciellt på ett barnkalas. Med andra barn+förälder som äter något som barnet inte äter - och tvärt om. Fullkomligt kaos bland grytor och tillbehör. Tragiskt att våra matvanor urartat i det "moderna" samhället. Rädsla och okunnighet tror jag det kan bero på bl.a. Visst kan man vara allergisk, men att framkalla det genom att äta eller inte äta vissa livsmedel, är ju lite knasigt! Undrar hur det var förut, t.ex. på 40 och 50 talet, med gluten, vege, vego,m.m. Trots allt - smaklig måltid!
    Per-Ivar Glaser. 29 aug 2017 (Svara på inlägg | Abuse)

Kommentera

Namn *
E-post *
Kommentar *
 
Skriv in kod
Villkor
 

DEN HEMLIGE
KOCKEN
BLOGGAR

Mats-Eric Nilsson är författare, journalist, föreläsare och en av grundarna till Äkta vara. Han har skrivit böckerna Den hemlige kocken, Äkta vara, Smakernas återkomst, Döden i grytan och Saltad nota och har även varit chefredaktör för matmagasinet Hunger. Nu är han aktuell med boken Måltidens magi.

Medlemmsannons_ny