När jämförpriserna infördes uppfattades de som ett stort steg framåt för konsumenten. Men blir vi inte lurade att alltför ofta välja det billigaste i mataffären?
En solig majlördag i fjol utsågs jag till Årets rabarberpersonlighet, vilket möjligen fick en och annan att dra lite grand på munnen. Något antipris är det dock inte frågan och jag kände mig klart hedrad när jag på Yxtaholms slott tog emot det vackert målade diplomet ur landshövdingens hand.
Vid det efterföljande kaffet med trettio sorters hemgjorda rabarberpajer och kakor sade min kvinnliga bordsgranne oväntat:
– Det är jämförprisernas fel.
Vi hade pratat om alla tillsatserna i våra moderna livsmedel och att konsumenten så ofta lockas att välja varor av låg kvalitet. Och så långt var vi överens. Men hur kan en av de senaste årtiondena främsta konsumentpolitiska landvinningar anses vara en del av problemet?
Det lät inte helt självklart. På något sätt måste hon dock ha sått det frö som drygt ett år senare skulle slå rot. Jag föreläste då för en samling mindre livsmedelsproducenter i Haninge och kom i samspråk med en biodlare i samma 40-talistgeneration som kvinnan – och han sade samma sak.
Han berättade dessutom att det vid jämförprisernas införande – först frivilligt på 70-talet och sedan lagstadgat på 1990-talet – fanns de som varnade just för reformens effekter på matens kvalitet.
Grundtanken är förstås hur sund som helst. Du ska inte behöva behärska ganska avancerad huvudräkning för att kunna välja mellan en majonnäs som säljs i en 275 grams tub och samma vara i en 420 grams burk.
Men vad händer när de två varorna egentligen inte alls är jämförbara? Om kvalitetsskillnaden är lika stor som mellan en Skoda och en BMW?
Ta två korvar. Den ena innehåller bara 52 procent kött – som dessutom visar sig vara putsrester från slakteriet – och har därför drygats ut med potatisflingor, vatten och fosfater för att binda den stora vätskemängden. Den andra består av 94 procent karré och bog från västmanländsk gårdsgris och klarar sig utan en enda tillsats.
Korv nr 1 kostar 52 kr kilot medan nr 2 ligger på 275. Den senare framstår därmed som en riktigt usel affär för alla som går efter de jämförpriser som med signalgul bakgrundsfärg skriker emot oss att dessa produkter skulle vara utbytbara mot varandra.
I mångas ögon uppfattas den billigaste korvens prisnivå som gällande normalpris och allt över detta således som överpris. Och produkter som kostar så mycket som flera gånger mer känns som ett slags övergrepp.
Hur kan den här vara så dyr? frågar vi oss reflexmässigt när vi skannat prislapparna. Men någon gång borde vi kanske ställa oss den motsatta frågan: Hur kan somliga produkter vara så billiga?
Artiklen har varit införd i Svenska Dagbladet>>.
