För att småskaliga mathantverkare ska kunna ta ordentligt betalt för sina varor måste de lyckas göra troligt att deras produkter har ett annat – och bättre – innehåll än matindustrins. Men vad händer när man använder samma försäljningsargument?  

Vi som har varit med ett tag vet att det finns en produkt som förr kallades för ”Blockchoklad” men att namnet måste ändras när Sverige gick med i EU. Kakaohalten är helt enkelt för låg för att ordet choklad ska kunna tillåtas i produktnamnet. Så det fick bli det synnerligen gåtfulla ”Block” – kort och gott.

Choklad hör nämligen till det begränsade antal livsmedel som åtnjuter ett visst skydd inom den Europeiska Unionen. 

Även smör hör till denna exklusiva skara, men däremot inte om det ingår i ordet smördeg. I den kan tillverkaren helt enligt reglerna ersätta smöret med vegetabilisk olja, mono- och diglycerider av fettsyror och ett konstgjort aromämne.

Kryphålet finns i Kommissionens beslut av den 28 oktober 1988. EU-byråkraterna – inget annat ord känns särskilt adekvat – kommer i detta dokument fram till att eftersom inte heller sådana företeelser som jordnötssmör eller smörsopp består av riktigt smör så ska inte heller smördeg behöva göra det. 


Läsaren må här dra djupt efter andan och vid behov repetera den senaste meningen. Själv undrar jag mest hur tjänstemännen i Bryssel kan tänkas ha det med kärleken.

För om de har så svårt att få grepp om det busenkla smöret måste det vara omöjligt att hantera en av livsmedelsindustrins allra mest svårdefinierade ingredienser.


I avsaknad av riktigt smör har bagerijätten Pågens kaffebröd, enligt företagets egna uppgifter, under lång tid bakats med stora doser ”kärlek”. Den exakta mängden deklareras visserligen inte men budskapet kommuniceras med sådan kraft att man bör utgå från att det handlar om ansenliga kvantiteter. 

En så billig, oändlig och E-nummerfri superråvara fick man dock inte vara ensam om särskilt länge. Även Findus och många andra producenter framställer numera sina kanelbullar med ”mycket kärlek”. Liksom tusentals andra livsmedelsföretag. 


Kanske inte så mycket att förundra sig över egentligen. Att stora matindustrier försöker använda detta universalämne som ett slags glasyr över den ibland ganska oaptitliga produktionsprocessen känns på sätt och vis riktigt naturligt.

Men frågan är varför så många mindre mathantverkare, stjärnkockar och kokboksförfattare så ofta tar till denna förbrukade tillsats. De småskaligt framställda pralinerna, korvarna och surdegsbröden påstås ju numera ha utsatts för exakt samma kärleksprocess som fabriksmaten.

Och det var väl knappast meningen.


Artikeln har varit publicerad i Svenska Dagbladet Matkultur

Läs mer>>



 

Annons