Mormor var en riktig matmormor. Inte för att hon lagade fantastiska rätter och var kreativ, utan för att hon var vardagsduktig på att laga mat. Och noggrann. Det gick inte att byta ut det ena mot det andra när man gjorde kålpudding eller stoppade korv. Jo det gick förstås.
–…men det blir inte riktigt detsamma, sade hon bestämt med sin lilla röst.
Hon fick sedan barnsben hjälpa till i köket och vid bakdagarna då systrarna gick med stora korgar emellan sig till bakstugan för att grädda bröd för ett par veckor framåt. Efter de få men nödvändiga åren i skolan gick hon som så många andra flickor i hushållsskola. Jag har fortfarande kvar ett av hennes förkläden från den tiden och jag använder den när jag vill vara lite extra fin i köket.
Mormor lagade sig igenom vardag och fest, dagarnas alla måltider, veckans alla måltider, årets alla högtider. Syltning saftning och kakbak. Det skulle dessutom alltid finnas något hemma ifall det skulle komma oväntat besök. Hon lagade sig igenom livets alla kalas: bröllop, dop, konfirmationer, studentfirande, 40- årskalas, 50-, 60-,70-,80-års kalas... Det skulle alltid finnas god hemlagad mat, tillräckligt mycket och med de rätta ingredienserna utan att ta några genvägar.
–…det blir inte riktigt det samma.
Sedan tröt orken. Först för de större kalasen, sedan de mindre. Till slut fanns inte kraften att ens laga sin vardagsmat.
Steget var stort att be hemtjänsten om hjälp. Men när stoltheten var svald, liksom de första tuggorna av de matlådor hon fick var hon så glad och tacksam.
–Tänk att någon gör det här för mig. Inte hemlagat, men nästan detsamma.
Så gick ytterligare några år. Sedan var det dags för besparingar. Maten som tidigare lagats i Göteborg för göteborgare skulle nu lagas i Örebro. En veckas matlådor levererades med anvisningar hur de skulle värmas i ugnen.
Hon som hörde till den generation som hade svårt att klaga log lite matt:
–…det är inte riktigt detsamma, sade hon med sin allt tunnare röst.
Sedan tröt aptiten. Hon orkade inte hela den näringsberäknade portionen, utan åt halva och sparade resten till morgondagen.
– Allt smakar detsamma, så det spelar ingen större roll.
Det sista året var det inte bara rösten som var tunn. Hela mormor var tunn. Hon bodde kvar i sin lägenhet och levde ett år med lådorna från Örebro. Det gick an. Hon överlevde mer än levde.
Men hon blev aldrig mer densamma.
"Vi har fått den mat vi bad om". Läs Lotta Lundgrens debattartikel i Aftonbladet>>
PS. Glöm inte Matupproret, Camilla Sparrings outtröttliga kamp för bättre mat för äldre, barn och sjuka.
Matupproret>>
