I gårdagens Svenska Dagbladet fanns en artikel med rubriken ”Rädslan för E-nummer ologisk och överdriven”. Även om det inte framgår särskilt tydligt är detta inte en nyhetsartikel utan snarast ett debattinlägg skrivet av näringsfysiologen Linda Bakkman.
Innehållet är i huvudsak gammal skåpmat, med samma slitna argument som livsmedelsindustrin har kört med länge. Men eftersom texten ges utrymme i tidningen vill jag ändå bemöta några saker.
Huvudproblemet med hennes text är att hon förutsätter att det bara är de som tror att tillsatser är farliga, som skulle kunna komma på tanken att undvika tillsatser. Hon förbiser då att många snarare undviker tillsatser för att de inte vill bli lurade på konfekten, så att säga.
Ofta används tillsatser nämligen för att kunna blanda ut de för konsumenten åtråvärda råvarorna med billigare ingredienser eller för att sminka över att man snålat in på kvaliteten. Fosfater gör till exempel att man kan fylla skinkan eller korven med vatten, färgämnen i glassen gör att man kan minska innehållet av bär och smakförstärkare buljongen att man kan "biffa" upp smaken trots ett lågt köttinnehåll.
På så vis försvårar tillsatserna för konsumenten att bedöma livsmedlets kvalitet genom att skapa intrycket av att de innehåller mer av de riktiga, goda, nyttiga och åtråvärda råvarorna än vad som faktiskt är fallet.
Vidare säger hon att det bara är de tillsatser som EU har bedömt som säkra och nödvändiga som släpps igenom. Det är dock inte så svart eller vitt som hon vill få det till. I andra länder, både utanför och inom EU, gör man delvis andra bedömningar av vilka tillsatser som ska vara tillåtna och i vilka halter. Dessutom är kombinationseffekterna, som flera tillsatser tillsammans har, svårbedömda och inte alltid klarlagda.
Förutom att vara säkra måste tillsatser också vara ”av värde för konsumenten”, ”nödvändig för livsmedlets framställning” och användningen av den får dessutom ”inte vilseleda konsumenten”, som Livsmedelsverket skriver. Dessa krav tar dock myndigheterna uppenbarligen ofta lätt på.
Hon skriver också att konserveringsmedel kan förlänga produkters hållbarhet och i vissa fall bevara näringsämnena i dessa. Detta gäller dock bara några av alla cirka 330 tillåtna tillsatser. Trots det använder hon detta argument för att rättfärdiga användningen av alla andra tillsatser.
Sen skriver Linda Bakkman rena obegripligheter som att "vi är beredda att betala kraftiga överpriser för ’organiska’ produkter utan E-nummer". Vad hon menar med "organiska produkter” är högst oklart, men att kvalitet kostar mer kan väl knappast komma som en nyhet? Och vad menas egentligen med ”överpriser” – vilken måttstock har hon för att säga vad maten egentligen bör kosta?
Jag tycker också att hon glömmer en viktig aspekt. Tillsatserna må ofta vara ofarliga, men de är å andra sidan oftast inte heller nyttiga. Det är med råvarorna som vi har byggt vår matkultur och det är råvarorna som ger maten dessa huvudsakliga smak, näring och värde.
Här är webbversionen av SvD-artikel (men tyvärr premiuminlåst) >>
Björn Bernhardson
Grundare och verksamhetsledare Äkta vara
