Egentligen borde jag cykla men jag tar för det mesta bilen från Bäckviken upp på ön.

Det har gått många år sedan Britta och hennes make startade durumkvarnen och det lilla bageriet på ön Ven men det är fortfarande igång. Under lågsäsong sköter Britta det på egen hand och på sommaren kommer barnbarnen och tar hand om bakningen. 

Jag parkerar vid vägkanten och går in till bageriet, jag köper lite bröd vi ska ha till frukost och några av bageriets makalösa kanelbullar. 

Tillbaka i Bäckviken ställer jag bilen på parkeringen och går ner för den branta backen till huset, längs vägen plockar jag vilda björnbär, inne i huset har resten av familjen vaknat. Bilden av ett idealiskt liv.

Men att flytta till en ö är inte en impulshandling. 

Min fru och jag försökte länge formulera en orsak för att bo här och konstaterade till sist att vi vill bo på Ven för att inte ha möjlighet att välja. Vallösheten som en lyx. Att inte kunna välja mellan ICA Maxi och COOP, att inte kunna välja på 20 sorters tomater eller på 140 sorters yoghurt. Att kunna välja bort.

För många år sedan var jag restauranglärare inom vuxenutbildning. En dag skickade vi ut eleverna till närbelägna livsmedelsbutiker för att ta reda på vad glass innehåller. De kom tillbaka och vittnade om att glassen innehöll massor av konstigheter men de hade också - precis som jag planerat - hittat en glass utan tillsatser från det glassföretag som jag nu flera år senare jobbar för. Jag samlade eleverna och pratade på om hur bra det vore om man åt den glassen istället för den andra kemiska glassen. Eleverna stirrade på mig och jag insåg att jag pratade strunt. För mina elever saknade förutsättningar att välja en glass som kostar 100 kronor litern. Deras val var mest mat för pengarna. En av våra elever, en ensamstående kvinna gick till fots mellan stadens livsmedelsbutiker och köpte det billigaste i varje butik för att kunna ge sina tre döttrar mat på bordet. Och där stod jag och pratade om premiumglass! De hade inte råd att välja rätt, jag har råd att välja bort.

En bit från vårt hus på Ven ligger min mammas föräldrahem. Det byggdes av min morfar och tomten gick från backakanten ner till havet. Nästan hela tomten var fylld av odling, fruktträd, bärbuskar och framför allt potatis. På 1970-talet föreslog någon att man skulle så gräs i ett av potatislanden. Min morfar blev ursinnig och under den hetsiga diskussionen sa någon av mina skånska släktingar: ”Men visst vore det grant med en gräsmatta.” Varpå min morfar svarade: ”Det finns inget grannare än ett blommande potatisland.” Min morfar som var född på 1800-talet hade inte råd att välja bort mat för en gräsmatta. Han föddes i ett Sverige där det stod mellan att äta det man hade eller svälta ihjäl. Valfrihet var inte uppfunnet och det blommande potatislandet var garanten för att ha mat på bordet.

Men idag är valmöjligheten total och också ironin. För idag har nästan alla råd att äta ihjäl sig - det tillhör nämligen den heliga valfriheten. Butikerna fylls av produkter som rent krasst är livsfarliga för dig och du erbjuds ständigt två till priset av en när du egentligen inte behöver någon. Och det enkla blir svårt, att köpa bröd från ett lokalt bageri och plocka björnbär längs vägen är exotiskt och möjligheten att inte kunna välja blir en lyx för ett fåtal när det borde vara en rättighet för alla. 

Kristian Mandin


Annons