Men sjömansbiffen, då – har’u tänkt på den?

Detta skruvade motargument dök ibland upp under tillsatdebattens allra första år.

Ingen kan ju få för sig att denna nötköttsbaserade svenska matklassiker skulle bestå av sjömän. Så hur kunde då någon, som jag, hävda att det måste vara vanilj i vaniljglassen, enbart för att den råkade heta så?

Målet var förstås att försöka tramsa bort hela diskussionen. Vi som ställde krav på livsmedlens innehåll skulle framställas som närsynta – och dessutom humorlösa – petimätrar som inte förstod hur språket fungerade och helt enkelt inte hade tänkt tillräckligt långt.

Ändå hade vi ju faktiskt rätt bra koll, särskilt på vikten av att sätta in orden i deras rätta sammanhang. För att komma fram till att smördegen alldeles givet bör innehålla smör trots att skogarnas smörsoppar lika självklart inte gör det, behövde vi inte tillkalla någon som helst semantisk expertis.

Äkta varas mer än decennielånga kamp har i stor utsträckning handlat om just detta: att värna om begreppen. Inte för att vi är några allmänna språkpoliser, utan för att produkternas beteckningar skapar en tydlig förväntan hos konsumenten. Lägger du dina pengar på en granatäppeldryck vill du förstås att saften av denna frukt, vackert avbildad på flaskans etikett, ska dominera innehållet – och inte billig äppeljuice.

Svårare än så är gränsdragningen oftast inte. Men hur ska man då se på dagens många köttsubstitut? Vegovärlden är ju full av pulled pork, hamburgare och grillkorv, som inte har varit i närheten av den muskelvävnad de så gärna – och paradoxalt – nog vill efterlikna.

För några år sedan ingrep det holländska livsmedelsverket mot alltför köttliknande och därmed vilseledande produktnamn i The Vegetarian Butchers sortiment. Företaget kände sig orättvist utpekat och försvarade sig förgäves med att »det finns så många andra vegetariska produkter på marknaden som kallar sig korv, schnitzel och kycklingbitar«.

Frågan är högaktuell även på EU-nivå. 2017 slog EU-domstolen fast att produkter som enbart har framställts av växter inte längre får använda sådana traditionella mejeribegrepp som smör, ost och yoghurt. Och förra året ställde sig EU-parlamentets jordbruksutskott bakom ett förslag om att förbjuda användande av sådana termer som stek, korv och burgare på vegetariska och veganska livsmedel.

Allra längst går dock Frankrike, som inte alltid har tid att vänta på långsamma EU-processer. I ett lagförslag som lades fram i juni om en allmän skärpning av märkningsreglerna ställs det nya krav på just vegoprodukterna, som inte längre ska få använda sig av köttliknande namn.

Visst finns det en poäng med att se över den växande vegomarknaden innan begreppsförvirringen har blivit så total att de invanda orden helt mist sin betydelse. Men återigen, var drar man gränsen?

I mina ögon är en sojakorv eller en morotsbiff helt okej; de gamla köttermerna syftar idag mest på formen, och ingen konsument tror väl att dessa varor skulle bestå av kött.  

Men att sälja »chicken chunks« (kycklingbitar) utan ett enda uns fågel – som det holländska företaget gjorde – är förstås en helt annan sak.


Mats-Eric Nilsson

Annons