Dagens modedieter handlar om vilka näringsämnen som ligger på tallriken och hur de ska intas. Men tänk om själva matlagandet är lika viktigt för hälsa och välbefinnande.
Hur är det, vågar folk verkligen bjuda dig på middag?
Denna återkommande intervjufråga brukar ackompanjeras av ett litet försiktigt leende. Reportern utgår från att jag förmodligen underkastar mig en ytterst strikt kostregim, som gör mig närmast omöjlig i normala sammanhang.
Och visst undviker jag gärna de fejkade tillsatsprodukter som jag skriver om i mina böcker. Men i grunden är jag en ganska typisk allätare, som gillar det mesta som har lagats eller bakats på riktigt. Nystekt strömming, frasig falafel och präktiga långkok förstås, men också kardemummabullar och saltlakritskolor.
Någon diet har jag aldrig följt. Det ligger inte riktigt för mig att låta ätandet styras av begränsande bokstavs- eller sifferkombinationer. Dessutom blir det väldigt lätt just socialt handikappande. Att försöka få ihop en meny till middagsgäster som följer olika kostkoncept är väl ett mardrömsscenario för dagens middagsvärd, som även förväntas ha koll på vem som för tillfället äter vad.
Ändå struntar jag naturligtvis inte i hälsan. Min enkla slutsats av alla de rapporter som dagligen sköljer över oss är dock ett ospännande och föga unikt konstaterande: Vi mår förmodligen bra av allsidigt sammansatta rätter som lagats från grunden av bra råvaror.
Kanske är det så att själva den ansträngning och tidsåtgång som matlagningen innebär kan spela en viktig, och hittills förbisedd, hälsoroll.
Man kan ju inte äta citronpaj hur ofta som helst om man måste baka den själv. Om den däremot till ett ganska lågt pris finns enkelt tillgänglig i närmsta gathörn – på kaféet och i kvartersbutikens frysdisk – finns det inte mycket som hindrar överkonsumtion.
År 2003 genomförde en grupp Harvardekonomer en studie som intressant nog kopplade den växande amerikanska fetmaepidemin till det faktum att allt mindre av maten kommer till i det egna köket.
När vi inte längre behöver lägga ned tid och arbete lockas vi att sätta i oss mer, påpekade forskarna. Det blir helt enkelt för lätt att komma över något ätbart, ”tidskostnaden” blir för låg. Något sådant som pommes frites skulle förstås aldrig ha kunnat bli en amerikansk basrätt om inte industrin tagit över det tidsödande och krångliga jobbet att göra den.
När så Harvardforskarna gick vidare och studerade olika matkulturer blev sambandet ännu tydligare. Man kom då fram till att ju längre tid befolkningen i ett land lägger ned på matlagning, desto färre invånare är överviktiga.
Denna faktor har visat sig vara så avgörande att den kan vända upp och ned på klassförhållandena. Enligt en forskningsrapport som 1992 publicerades i Journal of the American Dietetic Association äter fattiga kvinnor som lagar maten själva mer hälsosamt än rikare kvinnor som köper färdigt.
Egentligen är väl detta inte särskilt gåtfullt. För att pressa sina kostnader måste industrin snåla med de traditionella ingredienserna, vilket maskeras med rejäla doser av – just det – socker, salt och billigt fett.
Mats-Eric Nilsson
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>
