Någon timme efter den ganska omfattande hotellfrukosten sitter jag på tåget och blir tillfrågad om vad jag vill dricka till lunchen.
– Eeeee, lättöl blir bra, får jag fram, trots att jag ännu har svårt att tänka på nästa måltid.
Några sekunder senare inser jag att konduktören tänker servera maten pronto. Klockan är 10.14 och det är dags för lunch!
–Men jag kan inte äta nu. Det är alldeles för tidigt, protesterar jag och känner mig som en udda existens i den välfyllda vagn där det redan så smått har börjat lukta mat.
–Det var någon annan som påpekade samma sak, svarar konduktören förstående men samtidigt med undertonen att problemet är alldeles nyupptäckt.
Hon böjer sig snart för min argumentation och antecknar att personen på plats 6 inte vill ha sin matlåda förrän klockan 12. Jag har av allt att döma förvandlas till ett logistiskt problem. Distributionen av luncherna bör av praktiska skäl ske så snart passagerarna har sjunkit ned på sina platser. Så att avprickning kan ske.

Att få lagad mat, om än mikrad, serverad vid sin plats är förstås en imponerande service. Den tillkommer de passagerare i första klass som på förhand har beställt en plusmeny.  Som turnerande föredragshållare och flitig tågresenär är jag givetvis tacksam för att denna möjlighet finns. Den blir ett sätt att överleva.
Men SJ riskerar att hamna i samma fälla som de institutioner som av praktiska skäl serverar skolbarn eller äldre så tidigt att de inte har haft en rimlig chans att ha hunnit bli riktigt hungriga. Få tvingas väl sätta sig till bords redan kvart över tio, som på X2000, men någon stund senare utspisas de första eleverna och åldringarna.

Till skillnad från den idisslande kon bör människan inte ständigt äta, även om snacksindustrin försöker göra oss till så kallade grazers (”betare”). Vi mår bra av ett riktigt mål var fjärde-femte timme. Ungefär samma tid varje dag.

Matkvalitet handlar inte bara om vad som ligger på tallriken. Utan även om hur och när vi äter vår mat. Ordet M-Å-L-T-I-D är egentligen ganska finurligt.





Annons