Som granskare av livsmedelsbranschen får man förstås räkna med att själv bli påpassad. Till exempelvis i matbutiken.
Ofta spanar någon ner i min korg eller vagn för att se vad som passerat genom nålsögat den här gången. Kan han verkligen komma undan alla de tillsatser han skriver om i sina böcker?
Och eftersom jag inte har något att dölja visar jag villigt upp vad vi tänker äta till middag.
Men det finns ett problem. Ibland kan nyfikna medkonsumenter få se den store tillsatsjägaren rada upp mängder av E-nummerstinna produkter på bandet vid kassan. Har han fått fnatt? Ska nu gå hem och ha en riktig orgie i tillsatser bakom nerfällda persienner? Eller har han trots bokinkomsterna inte längre råd att leva på äkta vara?
Sanningen är jag då och då måste lägga mina pengar på livsmedel som jag aldrig skulle kunna tänka mig att konsumera. De blir åskådningsexempel vid offentliga föreläsningar eller används för journalistiska granskningar.
För vissa låter det kanske som det slags bortförklaringar som man ibland kunde få höra från kommunalpolitiker som ertappades på porrklubb: ”Jag vara bara där i studiesyfte”. Men likväl är det sant.
Vid dessa inköpsrundor läser jag som vanligt innehållsförteckningarna mycket noggrant. Men sedan väljer jag konsekvent de varor som har allra flest tillsatser. Vilket måste förefalla extra märkligt för eventuella iakttagare.
Igår under ett besök i Göteborg gjorde jag ett verkligt fynd. En pannbiffsbaguette hos Hemköp i Nordstan visade sig bestå av 75 komponenter, varav ett stort antal tillsatser och andra industriella ingredienser. Givetvis behövde jag inte tveka många sekunder för att investera de nödvändiga 32 kronorna i denna rekordartade smörgås.
Om ingen sparar dessa produkter – eller åtminstone förpackningarna – kommer våra barnbarn inte att tro oss när vi säger att de har funnits. Hur allvarliga vi än försöker se ut blir reaktionen förmodligen bara: ”Nej, morfar – nu luras du nog igen!”
Sökresultat för
livsmedelsbranschen,
matbutiken,
industriella ingredienser