I morse lämnade jag en krönika till Svenska Dagbladet om tillståndet i Matlandet Sverige. Efter att under tre år ha genomkorsat Pulvermosets och Kebabpizzans land och besökt över 80 små och stora orter från Svedala i söder till Kiruna i norr vet jag alltför väl hur långt vi befinner oss från jordbruksministerns djärva vision.
Över hela landet serveras exakt samma bearnaisepizzor, lövbitar och tacobufféer. Som om lokala mattraditioner vore strängeligen förbjudna och det vore straffbart för krogägaren att handla med traktens odlare och uppfödare.
I verkliga matländer – som Frankrike och Italien – möts besökare av lokalproducerade råvaror och vällagade regionala rätter även på enklare kvarters- och bykrogar. I Sverige måste man uppsöka lokala lyxkrogar för att få uppleva något liknande – klagar jag i artikeln.
Men några timmar efter att jag skickat texten går jag i ett smällkallt och vinterfagert Skövde förbi en restaurangmeny som får mig att bli alldeles varm inombords.
Här finns just detta som jag påstår inte existerar! Jag nyper mig i armen och njuter av en bräserad kalvbringa från Ormebacken i Värsås med ljummen dansk remoulad, sauterade morötter och kokt potatis. En alldeles utmärkt dagens lunch för 85 kronor.
Restaurangen heter passande nog Glädje och har sedan starten den 11 november haft så god tillströmning att man nu måste bygga ut för att få plats med alla skövdebor och tillresta som vill kalasa på lokala råvaror till en billig penning.
Köttet köper man från uppfödare som har eget slakteri, vilket gör att priserna kan hållas nere. Dessutom använder det populära köket gärna sådana billigare styckningsdetaljer som numera uppfattas som udda.
– I början tyckte folk att det var konstigt att vi hade bringa på menyn. Men när de väl smakat den, beställer de den gärna igen, berättar köksmästare Eddy Lundkvist, som tidigare arbetade på välrenommerade göteborgskrogen Thörnströms.
Jag beställer med ett leende på läpparna en espresso på maten. Och inser hur underbart det kan vara att ha fel.