Det kan kännas som uttjatat. Ännu ett larm, den här gången om dioxin i irländskt fläskkött. Visst borde man bli upprörd, men jag är på väg hem från jobbet efter ett nattskift och vet att jag har en hundpromenad framför mig innan det är dags att få sova igen en förlorad natts sömn.
Men så går det upp för mig. Den handlar inte bara om en eller annan förpackning fläskfärs, eller kanske en alltför billig julskinka. Så fungerar inte livsmedelsindustrin idag. Bara en del av fläskköttet går till butik och når kunden som råvara. större delen av de hundratals ton som importerats från Irland används istället i storhushåll och i färdigmatsindustrin.
Alla kan inte läsa
"Läs på förpackningen" uppmanas konsumenten av branschorganisationen Kött och Charkföretagen, som givetvis vill att vi ska köpa svenskt kött. Det blir inte så lätt eftersom det inte finns tvingande regler om ursprungsmärkning just för fläskkött. Men – för storhushållens "brukare" – pensionärerna på äldreboenden, barnen i skolan eller patienterna på sjukhus blir det som vanligt svårt att läsa på etiketten.
Det stannar inte ens där. Hur kan vi göra av med sådana enorma mängder griskött utan att vi ser det i butik?
För att griskött används för produktion av gelatin. Företaget det världsomspännande företaget Gelita, som har en fabrik i Skåne, tillverkar just gelatin. De har under hösten importerat 600 ton fläsksvål för att få fram sitt eftertraktade gelatin.
Att gelatin finns i godis vet de flesta om. Liksom att vi när vi gör vissa rätter hemma tvingas stå och krama gelatinblad och undra om vi gör rätt.
Men företaget Gelita lär oss mer: I skandalfria tider vill man berätta om att gelatin finns i det mesta vi äter i olika former.
Hela vår vardag
"Även en mångsidig produkt kan verka anonym, men gelatin ingår i ett oräkneligt antal produkter som vi använder i vårt dagliga liv. Om det är i livsmedel, hälsokost produkter eller specialtillämpningar, såsom produkter inom akutvård och läkemedel, så är gelatin en del av vårt liv och följer oss från morgon till kväll".
Här är några användingsområden som Gelita berättar om:
● emulgator och stabilisator med neutral smak för användning i mejeriprodukter och desserter
● gelbildare och texturgivare för godis, t.ex gelékonfektyr, lakrits, vingummi, fruktkola och marshmallows
● smak- och färgförstärkare samt skydd för aromer i korvar och köttkonserver
● skumbildare och stabilisator i finare bakverk, tårtor och desserter
● klarningsmedel för vin och fruktjuicer.
Dessutom används gelatiet flitigt inom läkemedelsindustrin till bland annat läkemedels- och vitaminkapslar.
Det är en hel del. Inte för att det finns dioxin i varenda uppradad produkt. Dioxin binder till fett och i gelatin finns inte mycket fett, meddelar tillverkaren lugnande.
Däremot är historien inom dioxinet och gelatiet ett tydliggörande exempel på hur vår mat blir till.
Ett annat var den brittiska skandalen med ämnet Sudan 1, ett cancerframkallande färgämne som hamnat i ett indiskt kryddpulver som återfanns i en flaska chilisås. Lätt att återkalla.
Det var bara det att chilipulvret hade används i mängder av produkter och färdigrätter. Till slut bestod listan av 618 produkter. "Detta innebär den största produktåterkallningen i brittisk historia och beräknas kosta motsvarande drygt 1,8 miljarder kronor," berättar Mats-Eric Nilsson i Den hemlige kocken.
Ett tredje, akut farligt exempel är fusket med melaminet som smugit sig in i bland annat mjölkpulver, som i sin tur finns i ett otal produkter.
Förlorar greppet
Det är inte det att regler inte finns. Det finns lagar på lokal, regional, nationell och överstatlig nivå. Det finns kontrollsystem, det finns spårbarhetssystem, hygienregler och märkningsregler.
Men rätt som det är, när storskaligheten växer oss över huvudet, tappar till och med producenterna själva kontrollen. Råvaror bryts ned till beståndsdelar och fraktas över hav och land för att sedan sättas i hop med lagom mängd kemi till en produkt som sedan används i en annan som sedan används i en tredje. Och en fjärde.
Då ska jag ju egentligen vara tacksam över att jag inte blir akut sjuk, inte den här gången, att mängderna dioxin är för små för att jag ska få cancer, jag eller mitt barn eller mina barnbarnsbarn.
Det är mest själva tanken. Att det finns ett samband mellan den fruktyoghurt jag just svalde och att någon struntade i att kolla att fodret de tillverkade var värdigt en gris.
/Anna Karin Strand Nilsson
