Hur kommer det sig att buljongtärningen kunnat bli ett så obligatoriskt inslag i våra kök?

Att det på något sätt borde kunna hänga ihop med de tusentals tidnings- och kokboksrecept som utgår från Knorr-konceptet är väl ingen särskilt vild gissning. Utan de små kuberna – med sitt koncentrat av E-nummer – kan ingen matlagare klara sig, är det budskap som hamrats in under åtskilliga decennier. 


Den lilla tärningen anses vara en så given genväg för att sätta piff på grytan, soppan eller såsen att den sällan ifrågasätts.


För några veckor sedan ingick jag i en jury för en recepttävling som matkasseföretaget Middagsfrid utlyst. Den segrande linssoppan innehöll, liksom många andra inskickade recept, en dos köpebuljong.

Eftersom rätterna enligt tävlingsreglerna skulle vara tillsatsfria beslöt vi att testa en version av den vinnande soppan utan grönsaksbuljong med smakförstärkaren jästextrakt, som är en svagare variant av den omstridda glutamaten. Men kunde den då bli lika god som originalet?


Enligt den handfull avsmakare som fick chans att jämföra de båda sopporna vann den buljongfria överlägset. Råvarorna och kryddorna kom mer till sin rätt när den likriktande buljongsmaken försvann.

Det gick naturligtvis inte att bara utesluta buljongen rakt av. För att kompensera smakförlusten kryddades den buljongfria soppan upp med mer kanel och chilipulver från originalreceptet samt salt, som ju ingick i buljongen, vitvinsvinäger och en liten nypa socker.

Ett intressant experiment som visar att det ofta kan gå att klara sig utan. Men någon total buljongmotståndare är jag förstås inte. Ibland behövs en äkta buljong eller fond. Som gjorts från grunden på köttben, fiskrens eller kycklingskrov och färska grönsaker.

Läs artikeln i sin helhet i Svenska Dagbladet>>



Annons