I decennier har vi drivit med SJ och deras plastmackor. Men idag finns det ju inplastade smörgåsar överallt.
De som är ansvariga för mathållningen på de statliga svenska tågen känner sig missförstådda. Särskilt trötta är de på det seglivade begreppet ”SJ:s plastmackor”, som enligt de ansvariga tillhör en svunnen tid och dessutom bygger på ett slags missuppfattning.
Det hela började under det gryende 1970-talets plastoptimism. Ny teknologi skulle frälsa resenärerna från såväl svettiga ostskivor som slokande salladsblad. Och samtidigt innebära ett hygieniskt språng in i framtiden.
Lösningen kom från en italiensk konstruktör som erbjöd en intressant metod för att förlänga smörgåsarnas hållbarhet.
Mackorna färdades på ett löpande band in i en plasttunnel med förpackningsgasen kväve. Mellan varje smörgåsenhet klipptes plasten av och värmeförslöts, vilket gjorde att det uppstod en järnhård kant, som längre fram på bandet skulle få ett snitt av en rakbladsvass kniv och lätt kunde öppnas vid uppmaningen ”Riv här!”.
Men det funkade dåligt. Kniven var för slö och hungriga resenärer fick under stigande irritation slita länge i den fördömda plasten för att komma åt den eftertraktade smörgåsen. Enligt SJ:s egen historieskrivning är det just denna tekniska brist som gjorde att macknyheten ”Everfräsch” hamnade i sådant vanrykte.
Mitt eget minne är dock att även det vittberesta innehållet var skäligen trist. En åsikt som för övrigt delades av trubaduren Stefan Demert som 1971 skrev sin klassiska ”Till SJ” med strofen:
”Unna dig en kafferast, det finns smörgåsar i plast.
Dom har rest i många dar, men ligger ändå kvar.”
Efter denna klassiska urspåring har företaget gjort flera hedervärda försök att komma upp på den kulinariska banan. Nu senast med mästerkocken Leif Mannerströms lyxmackor levererade till din sittplats om du har råd att resa i första klass.
Och för att en gång för alla avliva det efterhängsna begreppet kungjorde ombordtidningen Kupé för något år sedan i en ledare att ”Plastmackan är död!”.
Vilket man ju på sätt och vis hålla med om. Den variant som ligger på bistrovagnens hyllor ser i alla fall inte särskilt levande ut. Uppenbarligen är den däremot inte på inte på något sätt utmönstrad – utan har snarare bildat skola.
Att plasta in den färdigbredda mackan – med eller utan hållbarhetsgas – är idag standard. Förutom på tåget säljs det numera plastsmörgåsar överallt: i livsmedelsaffären, kiosken, bensinmacken och på kaféet.
Med ett danskt rågbröd kan det till nöds fungera. Men för de frallor, baguetter och ciabattor som dominerar utbudet blir den kvävande inplastningen som bekant helt förödande för brödets grundidé.
Frasigheten försvinner förfärande fort.
Läs fler av Mats-Erics krönikor under Svenska Dagbladet Matkultur>>
