Det här med matfusk är inget modernt påfund. Mats-Eric Nilsson har sett SVT:s ”Fröken Frimans krig” och fascineras över de kvinnor som tog strid mot både snusk och fusk i livsmedelsbranschen.
Du följer väl SVT:s helgsatsning ”Fröken Frimans krig”, som började i fredags? Den bygger på verkliga händelser och visar att kampen mot matfusket knappast är någon ny företeelse.
En glåmig vårsöndag för sju år sedan råkade jag hamna jag på en liten utställning i Stockholms stadsmuseum. Trots att den inte var större än att den rymdes i en enda sal stannade jag säkert i mer än en timme – flitigt antecknande och saligt leende.
Jag ville skriva en bok om vår tids många förfalskade livsmedel, och samlade sedan något år tillbaka på all möjlig information kring detta ämne.
Ännu saknade jag dock det historiska perspektiv som kunde sätta in avslöjandena i något slags sammanhang. Att jag hade kommit över en rapport om matfusket i London på 1830-talet kändes visserligen som en bra start, men inte så svenskt.
Men den där eftermiddagens museiutflykt gav mig precis den ledtråd jag behövde, vilket var förklaringen till det belåtna smajlet.
På de fåtaliga utställningsskärmarna berättades den närmast osannolika historien om en målmedveten skara kvinnor, som i början av förra seklet tog strid mot både snusk och fusk i matbranschen.
Till skillnad från mig nöjde de sig inte med att skriva om problemen, utan gjorde på ett ytterst handfast sätt något åt dem. Genom att starta egna medlemsägda livsmedelsaffärer – där enbart kvinnor fick handla – blev de i det närmaste oberoende av den manligt dominerade och ruffliga livsmedelsbransch som de kritiserade.
För Svenska Hem, som den lilla butikskedjan hette, stod livsmedelskvaliteten ständigt i centrum. Endast äkta och fullgoda varor fick ståta på hyllorna. Och för att kunna garantera innehållet i de artiklar som ingick i sortimentet försökte man så långt det var möjligt köpa in direkt från producenten, utan några som helst mellanhänder.
De företag som sålde varor som inte höll måttet fick helt sonika nobben. Och som ett alternativ till de gängse leverantörerna byggde Svenska Hem upp ett nätverk av bondmoror över hela landet som skickade produkter direkt från sina gårdar.
De kvinnliga inköparna nöjde sig inte med de smakprov som fabrikanterna bjöd på, utan begärde ofta att få granska själva tillverkningen – innan affären kunde göras upp.
I Monica Björks och Eva Kaijsers väldokumenterade bok ”Svenska Hem – en passionerad affär”, som både låg till grund för utställningen och har inspirerat till SVT:s dramaserie Fröken Frimans krig, skildras hur en sådan inspektion kunde gå till:
”Besök på korvfabriker innebär att de får kliva i sörja som i bästa fall är blöt halm – om det nu inte är något värre. Ur köttkaren stiger ibland en sur lukt av korvbitar i upplösningstillstånd. I värsta fall är det korvbitar som ska kokas om. Det finns charkuterister som köper hela partier gammal korv och andra charkuterier som har möglat eller är skämda och sedan putsar bort det grönaste och mal ihop alltsammans till ny korv.”
Och visst, när det gäller livsmedelshygienen har mycket hänt under det gångna seklet. Men att matproducenter med rymligt samvete kan dra sina kunder vid näsan förekommer som bekant fortfarande.
Mats-Eric Nilsson
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>
FAKTA: Alla karaktärer i TV-serien ”Fröken Frimans krig” är fiktiva, men många av händelserna kring Svenska Hem har inträffat i verkligheten. Huvudpersonen Dagmar Friman, spelad av Sissela Kyle, påminner exempelvis om kvinnosakskämpen Anna Whitlock, som var den kooperativa butiksrörelsens initiativtagare. För den som blir nyfiken på vad som hände på riktigt har Monica Björk och Eva Kaijser gjort ett nytryck av sin bok från 2005. Den grundar sig bland annat på flera hundra brev och protokoll samt intervjuer med barnbarn och andra släktingar till de aktiva bakom Svenska Hem. Titeln anknyter numera till teveserien och lyder ”Svenska Hem – den sanna historien om Fröken Frimans krig”. 
