Efter ett ytterst spontant kräftfiske en sen sommarkväll i mitten av 1970-talet väcktes jag av två medlemmar i kollektivet Yllegropen som bryggde sitt morgonte i just det torparkök där jag råkade ha fått nattlogi.
– Kamomill, förklarade en av de båda tjejerna med övertydligt hemklippt lugg.
För mig var det vid den här tiden helt obegripligt att någon frivilligt kunde dricka den ogräsdekokt som ångade från spisen. Lika gåtfullt som att fullt friska personer gick över till den makrobiotiska diet, i huvudsak bestående av sädeskorn, som då var på modet.
Att något ansågs nyttigt – eller på något sätt alternativt – var liksom inte nog för mig. Om det inte smakade gott fick det helt enkelt vara.
Sedan dess har mitt smakspektrum breddats ordentligt. Och det är både jag och mina närmaste väldigt glada för. Men jag vill fortfarande inte utsätta mig för mat och dryck som enbart motiveras med mer eller mindre trovärdiga hälsoargument. Hur eftersträvansvärt är ett långt liv om själva förutsättningen är daglig kulinarisk självspäkning?
Därför har jag också svårt för huvudtesen i den nyligen presenterade Ridderheimsrapporten om framtidens livsmedelskonsumtion. Trendspanarna talar högtidligt om ett förestående paradigmskifte »då den eviga sanningen att maten måste smaka gott för att bli uppskattad« inte längre gäller. Det kommer att räcka med att maten gör gott för kroppen och samhället i stort för att vi ska välja den.
Och visst kan man – för den goda sakens skull – kämpa på ett tag med smaklösa chiapuddingar, men snart letar man väl ändå efter något roligare att stoppa i munnen. Rapportförfattarnas skinande nya framtidsvision bygger på en lika trist som uttjatad motsättning: antingen är något gott eller så är det nyttigt. Men Ahlgrens bilar behöver ju inte per definition uppfattas som godare än bigarråer.
Det verkligt intressanta inträffar när man förmår bryta med denna begränsande konvention och inser att den i alla avseenden schysta maten mycket väl kan smaka så mycket bättre än tvivelaktigt framställda och ohälsosamma livsmedel.
Äter du surkål för att det bara är så himla gott?
Då kan du se den väldokumenterade nyttigheten som en skön bonus!
Gör du det istället mest för att känna dig duktig?
Då slutar du antagligen snart.
Mats-Eric Nilsson är författare och chefredaktör för matmagasinet Hunger, där texten tidigare har varit publicerad.
