Det är svårt för bönder att märkas, svårt att märka mat och svårt att lägga märke till teckningar av kossor. Men de är kanske snart de enda kossor vi får se innanför landets gränser.


Vi bönder får sällan den betalning vi behöver, när vi behöver den. Men, det märks ändå inte särskilt väl. Frågan är om något överhuvudtaget märks. Märk väl. De allra flesta konsumenter märker ingenting, vad vi än försöker märka eller hur vi försöker märkas. ”Arla-Elin” Rydström skriver, liksom mig själv, krönikor på lantbruk.com. Hon frågade sig häromsistens hur man ska känna igen den svenska råvaran.

ArlakoÄr det förresten någon som verkligen märker om det är svensk mjölk i mejeriprodukterna? Jag ser i TV-reklamen, och hör initierade kommentarer att, om det är en röd ko på paketet så är det så, eller var det tvärtom? Ett tips till alla som ritar kossor: Säg vem som gjort maten, var den är gjord, och vad den innehåller. Innehållet ska inte bara redovisas ned till ingrediens, utan också proveniens (var i landet det kommer ifrån, och förstås vilket land).


Respirera inte på teckningar och märken förrän innebörden är glasklar. Röd ko, gul ko, grön ko…det kvittar, så länge man inte i klartext får svar på rimliga frågor! En svensk flagga vore fint. Men, nu glömde jag ju igen att just svensk flagg inte är en matmärkning, alls! Inte ens blågul flagga betyder ju nödvändigtvis svenskt. Trots att det ser så ut...


Vi är väldigt många som vill kunna vara med och bidra till att mångfalden i den svenska livsmedelsproduktionen inte backar en enda meter till. Hur ska det gå till? Hur ska vår åsikt märkas? Ska vi leta efter ritad ko? Märkligt, och faktiskt allt annat än utmärkt.


Pelle Agorelius

 

Annons