Svenska Dagbladet och en påse med kanelbullar kom att spela en hittills okänd roll i den svenska matdebatten, summerar Mats-Eric Nilsson i sin sista krönika under vinjetten Matkultur i tidningen.


Det är hög tid att rensa skrivbordet, och un­derst i en av pappers­högarna hittar jag ett lika intressant som bortglömt brev från september 2004. Texten lyder i sin helhet:

”Tack för ditt mejl angående Pågen Kanelbullar. Det är oer­hört viktigt för oss att våra kon­sumenter hör av sig med rekla­mationer. På så vis kan vi hela ti­den förbättra oss. Vi ber att få skicka ersättning för nya produk­ter med 30 kr och hoppas du trots det inträffade kan hysa fullt för­troende för våra produkter.”

Desperat sugen på fikabröd och utan ett söndagsöppet konditori i sikte hade jag köpt en påse kanel­bullar från landets största brödproducent. Senare skulle detta visa sig vara ett sanslöst lyckokast, men då var jag bara frustrerad. Smaken låg så långt från mina förväntningar att jag började läsa innehållsförteckningen, vilket jag borde ha gjort redan i affären.

Gifflar[Udo Schröter, edited by me, CC BY-SA 3.0]Bullarna hade byggts av 34 komponenter och enbart fyll­ningen bestod av 15 ingredienser som delvis härdat vegetabiliskt fett, aprikoskärnor och potatis­stärkelse.

Eftersom Pågen på påsen ut­lovade en smakgaranti skickade jag ett mejl om mina upplevelser och tipsade om vilka råvaror som borde ingå. Och svaret kom alltså i pappersbrevform och innehöll frikostigt nog ett antal värde­kuponger så att jag kunde köpa fler av företagets produkter.

Det hade jag dock inga planer på. I stället fick jag idén att sätta ihop en krönika om saken i SvD, där jag var redaktionschef och vanligtvis inte skrev något annat än mejl och interna pm. En av de mer provokativa formuleringarna i denna lite småstappliga text var: ”Varför kan då de flesta dagis­ungar baka godare kanelbullar än det stora bageriföretaget?”.

Gensvaret från tidningens läsare blev gott. Det var i och för sig bara åtta läsare som hörde av sig, men de sporrade mig att fortsät­ta. Tydligen var det inte bara jag som intresserade mig för vad som hänt med våra moderna livsmedel, och som dessutom und­rade över matföretagens avspän­da förhållande till sanningen.

Jag skrev ytterligare en hand­full krönikor och kände mig upp­muntrad att göra en verklig djup­dykning i form av en bok. Efter att ha fått nej från både stora och små förlag hittade jag till slut nå­gon som ville ge ut ”Den hemlige kocken”, som var något så ovan­ligt som en matbok som inte skulle ligga framme på vardags­rumsbordet när gästerna kom.

Därefter har det blivit ytterli­gare fyra böcker – och en väldig massa krönikor här i SvD. Om jag räknat rätt är den självupptagna text du just läser den 222:a. Helt säkert är det dock den sista. Min fajt för den goda maten fortsätter nu i andra forum.

Tack till alla engagerade SvD­ läsare – särskilt ni åtta! – för alla uppmuntrande mejl och använd­bara tips på olika former av trix­ande med vår dyrbara mat.

För mig var det här allting bör­jade.

Ät väl,
 Mats-Eric

Du kan fortsätta att följa mig i matmagasinet Hunger, där jag är chefredaktör, på Twitter (@MatsEric) och här på konsumentsajten Äkta vara.

 TILLÄGG: "Med mjöl på visitkortet"  Fem år efter det vänliga brevet från Pågens konsumentforum fick jag ett mejl från företagets högsta ledning, som nu hemskt gärna ville träffa mig. Mina två första böcker hade kommit ut, och man hade insett att värdekuponger nog inte var den rätta medicinen.

Sent en kväll i september 2009 välkomnades jag av vd och hans chefsgäng i den gigantiska fabriken i ett industriområde i Malmö. Man ville visa att bakningen i själva verket gick till precis som hemma, bara i väldigt mycket större skala.

Men trots mina trevliga guiders tillmötesgående sätt blev jag inte övertygad.

Mitt bestående minne är i stället kontrasten mellan den enorma fabriken, där ingen av de fåtaliga anställda på något sätt kom i kontakt med deg eller bröd, och ledningsgruppens visitkort – som stolt förkunnade: ”med mjöl på fingrarna”.

Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>

Annons