Nu kan det sägas: Det var inte jag som »upptäckte« Mormor Jennys kåldolmar.

Vi talar om den Dafgårds-produkt som på förpackningen uppgavs komma från ett 80 år gammalt familjerecept – och ändå visade sig bestå av 67 ingredienser. Den prydde min första bok, Den hemlige kocken, men att just denna industrivara blev blickfång var inte på något sätt frukten av mitt eget grävande. Det var först när manuset var färdigt, och omslaget skulle göras, som fotografen Håkan Olsson och formgivaren Eva Jais Nielsen fick syn på detta svårslagna exempel i frysdisken.

Och jag bara: Yes! Om man nu sade så på den tiden; i höst har det ju faktiskt hunnit gå tio händelserika år sedan boken första gången kom från tryckeriet.

– Du har förändrat mitt liv, sade en kvinna till mig i Helsingborg, när jag var för några dagar sedan var där för att föreläsa.

Mitt med, kunde jag ha svarat. För det var ju förstås boken hon syftade på. Den fick henne att bli kostrådgivare och mig att våga ta steget ur min trygga, men ganska trånga, redaktionsmiljö.

I mitt fall innebar det att en helt ny värld öppnade sig. Under det senaste decenniet har jag pratat matkvalitet på mer än 100 platser i Sverige och övriga Norden – och överallt har jag mött nya engagerade konsumenter, skickliga mathantverkare, kloka bönder och spännande kockar.

Dessutom har jag förstås konfronterats med en och annan livsmedelsdirektör. Vilket inträffade alldeles nyligen vid ett matevent i Stockholm, där en man med tydlig västgötsk dialekt hälsade mig med orden:

– Hej Mats-Eric, du kommer väl ihåg mig?

Där stod Magnus Dafgård, som jag utkämpade min första tv-debatt med strax efter att boken kommit ut i oktober 2007. Han hade skaffat skägg sedan sist och såg – trots vår gamla duell – glad ut att återse mig.

Något som faktiskt inte är fullt lika besynnerligt som det låter.

En månad efter att boken kommit ut blev jag kontaktad av mitt förlag som berättade att Dafgårds hade beställt 30 exemplar av skriften som hade en av deras storsäljare som skräckexempel. En smula förbryllande, tyckte jag först, men snart insåg jag att de tänkte ta kritiken på visst allvar och försöka arbeta bort en del av de många utskällda tillsatserna ur sina produkter. I den symboliska kåldolmsrätten fanns det därför några år senare endast en tillsats kvar – ett färgämne i brunsåsen.

Och liksom de andra företag som sedan dess har pressats till samma nödvändiga sanering bevisade de därmed att det var fullt möjligt att göra moderna och säkra livsmedel utan rader av substitut och kosmetika.

Vilket rätt många konsumenter väl redan haft på känn.


Annons