Det var i London sommaren 2011. Ur evenemangstidningen Time Out rev jag en annons, som gjorde reklam för en svensk alkoläsk med följande slogan: »Premium Swedish Cider«.

Kopparberg hade med hjälp av slug marknadsföring lyckats göra en inbrytning i ciderlandet England. Och den höga svansföringen på någon annans hemmaplan var så oemotståndlig att jag kände mig tvungen att klicka in på företagets brittiska kampanjsida.

Redan den omsorgsfulla beskrivningen av det särskilt mjuka kopparbergska källvattnet hade ett visst underhållningsvärde. Traditionellt nyttjar man inte något vatten alls när man gör cider, utom möjligen för att skölja äpplena.

Men bäst var ändå historiken: »Cider är ett sätt att leva i Sverige, i själva verket antas Skandinavien vara ciderns urhem«. Företagets cider sades därtill bygga på särskilt svenska »dygder« – vår enkelhet och förmåga att inte krångla till saker och ting.

Visst finns det en – ganska tanig – svensk cidertradition. Men den dryck våra förfäder jäste hade inte mycket gemensamt med den söta, kolsyrade och med aromämnen smaksatta industriprodukt som med stor framgång pumpas ut på klubbar och som – i alkoholfri version – serveras på våra barnkalas.

Riktig cider – som i Frankrike och Spanien har djupa rötter och dessutom lagligt skydd – är däremot precis så okonstlad som Kopparberg påstod att vår nationalkaraktär skulle vara. Innehållsförteckning: jäst äppelmust. En haikudikt ser oväntat överlastad ut i jämförelse.

Egentligen är det rätt underligt att vi i äppellandet Sverige inte har ägnat oss mer åt cider. Detta fruktvin dracks vid 1300-talets kungliga middagar – där det kallades must; och det finns bevis på inhemsk tillverkning från 1500- och 1600-talen. Men där någonstans verkar det ha tagit slut.

När Linné i mitten av 1700-talet reste genom Skåne förundrades han över alla de vilda »suräpplen« som ingen tog vara på. »Det är stor skada, att ingen här förstår pressa äppelmust och därav tillreda cider, en så härlig dryck, som närmast går upp emot vin och som här lätteligen kunde fås till största myckenhet«, skrev Linné.

Och från tidens nationalekonomer och fruktvinsentusiaster kom samma budskap: Varför är det ingen som på allvar tar till vara alla de äpplen som hänger där till ingen nytta?

Ciderpropagandan – som tilltog i takt med att äppelodlandet under 1800-talet växte fram – tog dock aldrig skruv. Kanske var det helt enkelt så att drycken var för sur för den svenska smaken: vanligt folk drack ju inte heller vin. Dessutom måste man ju hälla i sig ansenliga mängder för att få sig ett riktigt rus.

Det senare hindrade dock inte 1900-talets statliga byråkrater från att stenhårt bekämpa den ciderproduktion som trots allt började spira under 20- och 30-talets krisår. En herr Jönsson från Ramlösa Brunn i Skåne skrev 1936 till den så kallade Kontrollstyrelsen och berättade att man i trakten bildat en vinjäsningsförening och tagit hjälp av en avlönad expert för att jäsa trädgårdarnas frukt. »Vi vill inte överträda lagen och har för den skull förhört oss med flera kunniga advokater i frågan och dessa har inte kunnat finna någon lagparagraf som förhindrar ett sådant tillvägagångssätt.«

Denna hovsamma begäran fick dock blankt nej. Lika illa gick det för de företag som ville producera cider i större skala. Ett av dem frågade om det möjligen kunde gå an att få framställa och saluföra cider i samma alkoholklasser som det öl som fick säljas i vanliga livsmedelsbutiker. Vilket det inte alls gjorde. Införandet av en ny alkoholdryck kunde leda till ökad konsumtion, särskilt bland ungdomen, argumenterade statsmakterna.

Nu är det dock andra tider. Landet är inte bara dränkt av alkoholläsk med äppelsmak, som nog kan utgöra ett verkligt folkhälsoproblem – även den riktiga cidern är ju sedan några år på stark frammarsch.

När juryn för SM i hantverksmässig cider för några dagar sedan samlades för att utse de bästa hade vi mer än 80 bidrag att bedöma. En imponerande bredd, med alla möjliga stilar och sorter: från klassiskt stramt till vilda experiment och från friska och syrliga måltidsdrycker till sötäpplig iscider att njuta efter maten i mindre glas.

Mer kan inte avslöjas här. Söndagen den 16 juni kungörs vinnarna vid en ciderdag hos Spritmuseum på Djurgården i Stockholm. Där kommer bland andra John Taylor från SVT:s Trädgårdstider att medverka. Under det senaste året har han i egen regi planterat över tusen cideräppelträd utanför Malmö.

Bara en sån sak!

Mats-Eric Nilsson

Huvudkälla: Katarina Nordlis Af en inländsk drufwa – svenska bär- och fruktviner.


Annons