Förr var det rymden som gällde.
Den pulverbaserade drycken Tang hade utvecklats av Nasa. Den dracks av astronauterna ombord på Gemini IV. Och på 1960-talets jordiska barnkalas fick den därför snart ersätta den gammaldags saften.
Numera är det istället den artificiella intelligensen som är grejen. Med den kan man idag sälja det mesta. Den här prylen har tagits fram med hjälp av AI, låter dagens oslagbara argument.
Men funkar det verkligen på livsmedel? Att låta begreppen »konstgjord« och »mat« förekomma i samma mening är ju betydligt mer svårsmält än för 50 år sedan. Då smakade den syntetiska apelsinaromen modernitet och framtid, idag fejk och fabrik.
En rimlig invändning förstås – men bara så länge marknadsföringen riktar sig direkt till dig och mig, den så kallade slutkonsumenten. Tar man sig däremot bakom livsmedelsindustrins kulisser är AI-argumentet just nu hur hett som helst.
Här har vi exempelvis den amerikanska kryddmixjätten McCormick som alldeles nyligen för den övriga branschen stolt basunerade ut sitt AI-projekt tillsammans med IBM. »Vi bevittnar något historiskt«, förklarade McCormicks chief science officer, som talade om en ny era för den globala matindustrins utveckling av nya smaker.
IBM-maskinen kan med hjälp av sina läraktiga algoritmer i kombination med matjättens smakdatabaser skapa helt nya och banbrytande produkter med smakkombinationer som det skulle ta mycket lång tid för vanliga mänskliga hjärnor att utveckla. Om de överhuvudtaget någonsin skulle lyckas komma på dem. Och genom detta strömlinjeformade, effektiva och samtidigt kreativa system kan man i betydligt snabbare takt än idag sätta nya produkter på marknaden. Vilket är själva finessen, enligt branschtidningens reklamliknande artikel.
Men vilket problem är det egentligen som ska lösas? Lider världen brist på klassiskt goda rätter eller ens nya, uppfinningsrika recept? Nej, knappast. Den aktuella produktutvecklingen ligger dock på en helt annan nivå än att ta lite mer timjan, lite mindre citronskal – och kanske några fänkålsfrön.
Hittills har AI-projektet fått fram tre splitternya kryddmixprodukter: 1.Tuscan Chicken, 2. Bourbon Pork Tenderloin, 3. New Orleans Sausage. Så vad kan det exempelvis vara som generationer av toskanska husmödrar har missat när de smaksatt sina kycklingrätter? Vilka intressanta kryddkombinationer har de – förblindade av tradition och personliga smakpreferenser – förbisett?
Ja, det framgår förstås inte riktigt, och några innehållsförteckningar presenteras naturligtvis inte i hyllningstexten. Men förmodligen är de många tillsatser som normalt ingår i McCormicks mixer ordentligt inblandade i processen. Och som vanligt i livsmedelsindustrin, ju mer utfyllnad produkten består av, desto mer måste den kryddas upp på mer eller mindre konstgjord väg. Att smakerna på förpackningarna utlovas vara »naturliga« är tyvärr ingen som helst garanti för att aromämnet kommer från den rätta råvaran.
Så vad händer nu? Nästa steg i detta projekt är att låta den artificiella intelligensen ta sig in i smakämnenas kemiska sammansättning. Detta bjuder på nya svåra utmaningar, men gör upphovsmännen ännu mer upphetsade, som lyriskt utbrister: »De innovativa teknologier som IBM besitter kan tillsammans med våra avancerade kunskaper om smaker bli ett himmelskt äktenskap«.
Suck. Och suck igen.
Vilken tur att man ytterst enkelt – med hjälp av helt autentisk intelligens (I) – kan slippa denna robotmat genom att krydda maten alldeles själv.
Efter behag.
Mats-Eric Nilsson
