Nu vet vi att ingen vet

Stora och känsliga system bör ju numera stresstestas, som det heter. Så ponera att man skulle komma på idén att genomföra en fullskalig genomlysning av den europeiska matbranschens tillförlitlighet.

Kanske skulle testledarna då välja att någonstans i de vindlande nätverken i hemlighet peta in en större mängd av en ovälkommen, men harmlös, substans och sedan följa hur den spreds vidare.

Hur lång tid skulle det gå innan den upptäcktes? Hur många företag skulle dras med? Och skulle spårämnet verkligen kunna nå ända ut till konsumenten?

Ett ”ja” på den sista frågan borde förstås vara osannolikt. Producenter och grossister talar samfällt om sin höga produktsäkerhet och hur noggrant man alltid går till väga när man väljer ut sina underleverantörer. Och som den yttersta garanten för trygga livsmedel har vi ju dessutom en omfattande myndighetskontroll.

Ett antal effektiva skyddsmekanismer skulle naturligtvis snabbt aktiveras och skadan därmed kunna begränsas till en ytterst liten krets av företag. De så kallade slutkunderna – du och jag – skulle därför aldrig ens behöva få veta att matindustrin hade undersökt sitt system. På konsumentens tallrik skulle substansen i fråga över huvud taget aldrig behöva hamna.

Fram till den senaste köttskandalen var nog detta nog ett fullt rimligt resonemang. Men i dag vet vi ju, tack vare det rumänska hästköttet, hur det egentligen ligger till. Testet är i verkligheten så att säga redan genomfört och betyget kan givetvis inte bli annat än lägsta möjliga.

Ingen vettig människa kan längre tro på industrins stolta deklarationer om att ingredienserna är fullständigt spårbara. Såväl de stora aktörerna, med sina många mellanhänder, som de inblandade myndigheterna har genomgående visat sig ha noll koll. Ingen verkar ha haft någon som helst aning om varifrån köttfärsen ursprungligen kommit eller ens vilket djur det handlat om.

Ändå är det nog de stora varumärkenas pågående upplösning som är mest fascinerande att bevittna. När alla producenter fiskar efter sina lågpriskomponenter i samma sunkiga damm betyder ju loggan på den färgglada förpackningen allt mindre för varans innehåll och kvalitet.

Och intressant nog krävdes det en större skandal för att vi skulle få veta att Findus lasagne – liksom Coops, Icas och Axfoods – i själva verket framställs i en gigantisk sammansättningsfabrik i Luxemburg. Av en tillverkare som producerar enorma mängder färdigrätter åt företag i 16 länder.

Så värst svenskt är Findus förresten inte heller. Redan 1962 såldes Bjuv-företaget till livsmedelsjätten Nestlé. Och i dag står ett engelskt riskkapitalbolag som ägare.

Möjligen kan detta fortfarande vara en nyhet.

Åtminstone här i Sverige.